En skön känsla

har börjat infinna sig hos mig. Alva trotsar mer än någonsin, bråkar om allt, gör allt hon vet att hon inte får göra och är allmänt jobbig för tillfället. Det är ju något hon måste få vara, det är ju en jättestor omställning för henne. Jag märker ändå en stor skillnad hos henne som gör att jag känner mig lugn. Under sommaren har hon ätit som en liten mus, mindre och mindre portioner för var dag vi närmat oss flytten. Nu när vi äntligen är här äter hon som vanligt igen, om inte mer. SKÖNT! Det tar jag som ett positivt tecken, även om hon skriker att hon inte kommer överleva här och ska gå hem till Sverige ;-) (Tror inte riktigt hon förstår innebörden av överleva dock...)